.

Jag visste redan innan att Kineser hade en tendens att vara rätt taniga, men jag har också upptäckt något nytt - dom äter som djur. Lilla Sally vräker i sig mer än dubbelt så mycket som tjocka pappa och jag. Jag brukar själv se mig som ett matvrak, men när till och med en av Sallys 8-åriga studenter ifrågasätter varför man äter så lite, så känner man sig rätt dålig.

Trots att jag tackar nej, så proppar Sally i mig mer mat än vad jag får plats med exakt hela tiden. Hon säger att hon är så rädd att jag ska bli hungrig. Känns som att jag aldrig ätit så mycket mat på en och samma gång som de senaste dagarna när jag varit här. Det sjuka är att jag inte har gått upp ett kilo. Snarare gått ner isåfall.

Smaken på maten är väl... Mja. Det kan vara rätt gott, men samtidigt är jag alltid lite misstänksam mot det jag äter och jag frågar alltid innan. Särskillt på resturanger. Jag menar.. Det jag äter kan ju lika gärna vara en hund? Ja, dom äter sånt här.



Igår åt vi alltså middag med Mr. Huang och den andra engelskaläraren (kommer verkligen inte ihåg vad han heter. Liou.. Lion, nåt). Resturangen låg typ bara 10 minuter från skolan. När vi kom dit gick vi igenom första resturanglokalen och upp ett par trappor till ett finare rum. Menyerna var på kinesiska så Mr. Huang och Lion fick hjälpa oss att beställa.
Hela scenen kändes som nåt i en knäpp film. Om vi ser mig som huvudrollen så har jag just nu dom mest klassiska karaktärerna runt mig nu.
Först har vi Mr. Huang - Jämför honom med lemurkungen i Madagaskar.
Lion - När vi ändå snackar Madagaskar, så skulle man kunna avspegla honom i den där lilla ledsna lemurbollen som inte säger nånting, utan bara.. Finns typ.
Fast ändå inte.. Mr. Huang är den som vill prata mycket men inte pratar så jättebra engelska, Lion finns till för att översätta åt honom när han behövs. Han pratar inte om han inte är säker på att han får lov och är väldigt noga med vad han säger.
Sen har vi min pappa, typ som Janes lilla professor till pappa i Tarzan och Jane. Alla tycker om honom och han kan göra sitt jobb, men han är ändå vimsig vart han än går. Ändå klarar jag inte en dag utan honom. På flygresan hit vill jag gärna hålla pass och biljetter eftersom det kommer bort annars, men samtidigt kan jag inte ta en taxi hem själv från den här stan utan att komma bort.

Idag åkte jag, Sally och pappa till Marknaden. Jag gillade den inte först och jag hatar fortfarande alla kläderna, men skorna. OMG. Jag hittade så sjukt många, men det kändes nästan dumt att köpa så mycket, så jag började med två par. Kommer att gå dit fler gånger.

Sandaler, en rosa sovgrej, billig mascara, rött läppstift, smycken och en notebook att skriva upp mina bloggtankar som poppar upp lite då och då i. Hahah nerd.





Nu ska jag och pappa åka iväg och äta middag med Mr. Huang.

Köss

Tidigt på måndag morgon och vi ger oss alltså iväg mot Arlanda. Pappa hade slaggat på vår soffa så mamma körde oss direkt till Landvetter. Vi hade en del byten med flyg framför oss, men jag räknade med att få sova på planet i vilket fall. Det gick smidigt genom incheckningen och gaten, så snart satt vi alltså startklara på planet, men på något sett hade det blivit överbokat och några tjejer hade fått platser som inte existerade, så flygbolaget var tvugna att lösa det. Skiter i om dom gjorde det eller hur, men efter en timma var vi påväg mot Arlanda.

Eftersom jag inte hade ätit något på morgonen så delade jag på en macka med pappa. Jag är inte den som inte äter, men kan vara ganska morgonäcklad och inte alls hungrig och dessutom tänkte jag att vi ändå skulle få mat på planet. Nu skulle vi flyga med SAS till Moskva. Planet var försenat, men vi tog oss ombord till slut ändå. Av någon anledning så hamnade jag och pappa inte bredvid varandra. Har ingen aning om varför men det var bara ett par timmar så jag sket i vilket. Jag satt längst bak med en rolig finne som pratade hela tiden.
Nu var vi äntligen på G ut från landet, men tydligen hade SAS glömt nämna för ett par passagerare som skulle vidare att dom inte hade något samarbete med nästa flyg dom skulle flyga med, vilket betydde att bagaget inte automatiskt blev skyfflat till nästa flyg utan dom var tvugna att checka ut väskorna och sedan in igen, men om man checkar ut väskorna så räknas det som att man är i landet. Problemet är att man behöver visum för att komma in i Ryssland och det var detta som någon hade missat. Fattar inte hur dom kan göra så fel? Sjukt oproffsigt. TVÅ timmar blev vi stående innan dom bestämde sig för att dom inte kunde följa med, hade grävt fram deras väskor och vi blev startklara. Piloten ropar ut det i högtalarna. En minut senare slår han på högtalarna igen och berättar att Arlandas system har kraschat och att ingen har tillstånd att varken lyfta eller landa. Två timmar till blev vi stående och jag sittandes i det sunkigaste planet på deras små pinnstolar till flygsäten.

Äntligen lyfte vi och var på väg mot Moskva. Jag brydde mig inte så hemskt mycket om säterna då. Jag var bara glad att vi var påväg igen, men det störde mig lite att vi tydligen inte skulle få någon mat. Det hade jag ingen aning om. Vissa hade det beställt innan, men pappa hade nog missat det på nåt sett. Skit samma, tänkte jag. Vi skulle få mat på flyget till Peking, men klockan började bli mycket och jag hade ju bara ätit en halv macka på hela dan. Vi hade haft ganska bra tid innan planet gick, så vi hade 40 minuter på oss att ta till nästa gate.
Högtalarna slogs på igen och piloten berättade att vi inte hade tillstånd att landa. Det hade vi visst inte på nästan en timma. När vi kom av planet hade vi missat vårat connecting-flight med en kvart. Vi hade ingen aning om vad vi skulle göra och det fanns ingen där från SAS att fråga. Dom bommade igen och stack direkt.

Det första jag noterar i Ryssland är Ryssarna. Okej, på en flygplats så har man inte så mycket annat än folket att skaffa sig ett intryck på, men jag noterade iaf direkt hur sjukt ARGA alla var. Helt galet. Tjejen som pratade med oss på informationen utanför incheckningen var i och försig inget psykfall, utan sa bara till oss att sätta oss och vänta efter att vi förklarat situationen, men dom andra häxorna var inte att leka med. Jag la särskillt märke till två brudar som skrek och skällde på Ryska på exakt allt och alla. Personalen, resenärerna etc. Det var fler än oss som hade något sorts problem, kanske samma som vårt, men efterhand försvann fler och fler folk. Jag la märke till en familj med Kineser/Thai-någonting och en kille som såg ut att vara lite äldre än mig som chillade runt med sina syskon (som var ganska många). Jag smygspanade på killen lite grann. Han verkade se bra ut på håll, men alltså.. Det var ju inte precis som att han hade någon konkurens. Fast inte för att jag bryr mig så mycket, jag är helt enkelt bara jag och att jag alltid smygkollar folk är typ som ett symptom. Efter en stund var det bara jag, pappa och kinesfamiljen kvar i väntsalen. Killen kom och satte bredvid mig. Vi pratade inte utan jag drog upp min dator för att kolla om det fanns internetanslutning och det fanns det. Jag märke att han kollade lite snett och det verkade som att han ville säga något. Tillslut gjorde han det. Han frågade hur jag kom åt internet och pratade om att hans iPad som inte hittade anslutningen. Han fick låna min dator. Hans syrra kom och satte sig bredvid och började hålla på med datan hon med. "Jahopp" tänkte jag. Jag fick ha min dator som dessutom inte hade så mycket batteri i knappt fem minuter innan den blev kinesbeslagen.
Såg i ögonvrån att han kunde logga in på facebook och tyckte att det var konstigt eftersom facebook är blockerat i Kina. Tillslut fick jag den i allafall tillbaka och han plöddrade på och frågade mig om vart jag skulle.
"I think there's only one flight from here to Beijing each day" sa han. Ofta? Peking är världens största flygplats och Moskva är inte dåligt det heller. Aja, i allafall så passde jag på att fråga om vart han var ifrån och dom kom visst från Tyskland.. Eller bodde iaf där.. Eller nåt. Det visade sig även att hans syster inte alls var han syster utan hans flickvän. Inte för att han och jag snackade så överdrivet mycket att han hann berätta det utan för att hon blängde på mig i en kvart och sedan satte sig i hans knä och hånglade med honom. Det är bara en tjejgrej att flickvänner blir nojjiga när okända brudar kommer för nära. Jag hade gjort desamma.
Aja, dom hade också missat planet och fick ta in på ett hotell över natten. Bara jag och pappa kvar.

Timmarna gick, min mage gjorde ont av hunger och jag var förbannat trött och skitsur på SAS som bara lämnade oss fast att dom mycket väl visste att planet var sent och att folk hade connetcting-flights. Ryssarna kollade snett och den fulaste av dom satte sig ner på sitt kontor när hon inte hade någon att fräsa åt, blängde på mig, tog upp en kaka och verkade riktigt njuta av den, typ som att hon visste att jag var hungrig. Kan tänka mig det. Hon var blek, hennes hår kort, mörkt och slickat bakåt och hon hade mögelfärgad mascara. Dessutom var hon riktigt spinkig. Och där satt hon med sin kaka. Inbillade mig att hon aldrig åt annars. BARA något riktigt gott när hon är helt säker på att någon annan var hungrig. Ingen pratade med oss på dessa timmarna. Pappa försökte konversera med fick tydligen inte så mycket till svar.

Slutligen fick vi det bekräftat att nästa plan inte gick förens nästa dag klockan 19.45 och att vi skulle gå till information på avdelning F klockan 15.00 dagen efter. Jag undrade om vårat bagage och hon bekräftade att det var i säkert förvar på flygplatsen. Hur som helst, så släppte dom in oss till taxfreen. Det var inget snack om filtar eller ersättning från SAS om pengar till mat eller något alls. Hotell kunde vi ju förståss glömma. I vänthallen hade det varit armstöd mellan stolarna, så man kunde inte ligga ner. Det var där inne också. Det var nästan bara vi på hela stället men några barer och nån enstaka affär hade nattöppet. Det var mitt i natten och vi hade varit uppe sen klockan fem så jag var jättetrött, men ännu mer hungrig så vi satte oss på nåt dom kallade för en "Engelsk pub" för att äta. Men såklart var det en ryss som jobbade där också. Snygg, men ryss. Han var minst lika förbannad som brudarna, om inte ännu mer. Han kollade på oss som att vi var dumma i huvet och gav oss menyerna utan att säga något. Jag beställde någonting med pommes och en stor öl. Nej, det var inte gott och han sa inte ett ord utan ställde bara fram maten jag pekat på och maten pappa pekat på en kvart senare. När jag kollade upp en gång såg jag att ryssen stog i en dörröppning på andra sidan rummet och kollade på mig utan att släppa blicken. Var han verkligen arg på mig eller var han bara ryss?



Vart vi än kollade så fanns det inga sovplatser. Jag gick på en egen upptäcktfärd och letade men överallt där jag kollade så var det likadant. Armstöd mellan stolarna. Jag kände mig sjukt själv. Utanför kunde jag se höga stängsel med taggtråd som höll oss inne. Juste, det glömde jag nämna. Minns det jag nyss sa om dom som inte kunde checka ut sina väskor eftersom dom inte hade något visum? Det är där skon klämmer. Vi hade inga visum och fick inte lämna flygplatsen. Det var alltså så här det var att sitta i fängelse?
Jag och pappa bestämde oss för att gå och kolla in avdelning F. Det var ner för trappan till ett litet shoppingcentrum utan gatar förutom några allra längst bort. Den här delen av flygplatsen var bättre, och det fanns bänkar att sova på!


Tom flygplats



Jag sov i någon timma eller så. Vaknade av klackskor från tidiga flygvärdinnor som klickade förbi jämnt och ständigt. Efter en stund gick vi upp till övervåningen, satte oss på ett litet café och köpte varsinn liten smaklös kaffe och en lite paddel att bllanda med av en arg ryss i kassan.
Kan inte minnas vad vi gjorde resten av dagen. Gled omkring och hade inte aning om nånting alls. Jag somnade på ett annat café igen och sov nog i säkert två timmar. Ingen verkade bry sig så mycket om det. Det var fler som hade laddat ur på dom mjuka caféfåtöljerna.
Det var långa timmar, inlåst, trött och jävlig. Kände flera gånger hur det på något sett "bubblade" framför ögonen på mig när jag gick. Snurrade till liksom. Nu hade det börjat komma folk och inga platser var lediga att sova på längre. Men ärligt talat så slutade jag tänka på det under dagen. Jag höll koll på tiden och när vi skulle vara vid F, men jag hade ingen aning om vilken dag det var.


Trött och ruffsig på Moskvas flygplats.

Klockan blev tre och vi gick till damen i F luckan och berättade hur det låg till. "Wait and come back in one hour".
"NO" sa jag. Jag var så sjukt trött på alla griniga, tråkiga jädra ryssar och jag skällde som häxorna i väntsalen, berättade om alla timmarna vi varit där och att vi var fast inlåsta på flygplatsen. Drog även till med att vi inte hade några pengar att äta för vilket iofs inte var sant. Hon sa ingenting utan nickade bara och ringde några samtal. Hon bad oss att komma tillbaka fyra trots allt och sa att det skulle komma någon sorts manager vi kunde prata med då. Det köpte jag, så vi väntade och gick tillbaka senare. Tjejen hade då dratt och en ny tjej satt där. Absolut ingen manager. Vi fick förklara allt igen för henne. Jag minns inte vad som hände sedan, men det kom någon tjej som var lite äldre än dom andra som faktiskt försökte hjälpa oss enligt pappa. Kanske var hon den där managern. Vet inte. Det gick två timmar och dom arbetade på det. Det var svårt eftersom alla som jobbade på flygplatsen jobbade för det ryska företaget Aeroflot och det är inte bara att boka in oss på ett helt annat bolags flyg. Pappa hade SMSat mamma innan och bett henne att ringa SAS. Det gjorde hon och vi fick svaret att vi var inbokade på nästa flyg och att vi kunde hämta ut matkuponger i samma lucka som vi stog i. Så nu är ju den stora frågan.. Hur skulle vi veta det? Det fanns ingen där som jobbade på SAS och ingen ryss som hade någon aning om någonting. Pappa hade tydligen frågat flygvärdinnorna för SAS innan vi gick av berättade han, men dom visste heller ingenting.
Vi berättade för tjejerna att vi fått smset och att vi var bokade och bara behövde våra biljetter, men när dom sökte efter oss i systemet så att dom gick att skriva ut så visade det sig att det var fel. Vi fanns inte med någonstans. Man märkte att dom blev stressade och att dom faktiskt försökte. Massa samtal ringdes. Jag frågade om mitt bagage igen eftersom jag älskar allt jag hade i det och absolut inte ville bli av med något. Dom försäkrade mig om att det fanns på flygplatsen.
I sista sekund så skrev hon något skriftligt på två biljetter och sa att vi skulle vänta vid gaten. Hon behöll våra pass och sa att vi skulle få dom senare.
Vi gick till gaten och väntade där med våra skriftliga biljetter. Nu var det till den spännande biten. Skulle vi komma med planet? Alla de andra passagerarna gick ombord och vi stannade kvar. Tillslut kom det någon och lämnade tillbaka våra pass och RIKTIGA biljetter. Enligt biljetten flög vi med Aeroflot, men flighten var ChinaAirs. Alltså hade Airoflot på något sett fixat en biljett på ett helt annat plan fast att vi ändå reste med dom... Eller nåt sånt där. dessutom hade ju dom absolut ingenting med saken att göra. Men jag antar att dom själva insåg att det inte fanns något annat alternativ. Gissar att ChinaAir kräver pengar av Aeroflot som i sin tur kräver pengar av SAS. Hoppas jag i alla fall. Jag hoppas att dom stämmer SAS. Dom har fortfarande inte hört av sig, utan vi känns lite mer ett "woops-fall" från deras sida. Dom strandsatte oss i Moskva och plötsligt var vi ingens ansvar längre, utan ett helt utomstående bolag fick ta tag i det.
Jag hoppas att SAS dåliga ekonomi sänker dom för evigt till slut för jag hoppas aldrig någon annan ska få uppleva det här. Jag tänker aldrig med flyga med SAS och jag hoppas att jag kunnat varna er som läser det här också.
Dom var bra en gång i tiden, men nu finns det inga pengar kvar och dom har ruttnat och blivit ett skitbolag som bara lever på sitt namn. (haha till er som har era aktier där)

Vi kom på planet och fick personalsäten. Vi kom upp i luften, dom satte på en tråkig film, vi fick mat och sedan somnade jag. Jag vaknade efter några timmar, kollade på Inception när dom satte på den och strax efter det landade vi efter en liten stund.

Pekings flygplats - Vårat bagage var borta. Vi gick till kontoret vid bagageutlämningen där dom tydligt hade skrivit "LOST" på en skylt. Där inne hittade vi en Kines som faktiskt hjälpte oss på riktigt. Hon kollade upp våra väskor och såklart visade det sig att dom var kvar i Moskva. Det hade dom självklart missat. Kinestjejen bad oss att skriva ner allt som vi hade i väskorna (!!!) och fixade lätt som en plätt att väskorna skulle levereras till Liouzhou dagen efter. Så vi gick till gaten och väntade. När jag satt där kändes det som att jag inte var på riktigt. Mitt huvud började bubbla igen, så jag försökte gå runt lite på flygplatsen den sista timmen. Det höll mig vaken. Tillslut var det dags att gå på flyget. Jag satte mig ner, mitt huvud flimrade och bubblade som fan och sedan minns jag ingenting alls. Jag sov som en stock hela vägen. Missade både start och landning. Inget kunde väcka mig.
Sally mötte oss på flygplatsen och vi åkte hem till lägenheten och sov.

Så.. Det här var alltså mina 51 första timmar den här resan. Vi kom fram igår och nu har vi fått vårat bagage. Men jag återkommer i nya inlägg som jag ska försöka lägga in dag för dag, fast med mer bilder och mindre test (man får inte så hemskt intressanta bilder på flygplatser ändå..)

Well, kolla tillbaka imån, köss!

Minde än en vecka kvar tills att jag åker till Kina och dags att börja packa. Typ. Har slängt upp lite portmonägrejer på skrivbordet (som förövrigt är nytt och blev SKITSNYGGT på mitt rum). Men egentligen  har jag ingen aning om vad jag ska ha med mig. Fast det är väl som det brukar, iaf för mig. Allt jag packar ner är en chansning.
Sen har vi ju saker som är viktigt på riktigt också. Typ telefon- och kameraladdare - som jag kommer att glömma. Har du mitt nummer, så ring mer än gärna och påminn mig.