.

Jag visste redan innan att Kineser hade en tendens att vara rätt taniga, men jag har också upptäckt något nytt - dom äter som djur. Lilla Sally vräker i sig mer än dubbelt så mycket som tjocka pappa och jag. Jag brukar själv se mig som ett matvrak, men när till och med en av Sallys 8-åriga studenter ifrågasätter varför man äter så lite, så känner man sig rätt dålig.

Trots att jag tackar nej, så proppar Sally i mig mer mat än vad jag får plats med exakt hela tiden. Hon säger att hon är så rädd att jag ska bli hungrig. Känns som att jag aldrig ätit så mycket mat på en och samma gång som de senaste dagarna när jag varit här. Det sjuka är att jag inte har gått upp ett kilo. Snarare gått ner isåfall.

Smaken på maten är väl... Mja. Det kan vara rätt gott, men samtidigt är jag alltid lite misstänksam mot det jag äter och jag frågar alltid innan. Särskillt på resturanger. Jag menar.. Det jag äter kan ju lika gärna vara en hund? Ja, dom äter sånt här.



Igår åt vi alltså middag med Mr. Huang och den andra engelskaläraren (kommer verkligen inte ihåg vad han heter. Liou.. Lion, nåt). Resturangen låg typ bara 10 minuter från skolan. När vi kom dit gick vi igenom första resturanglokalen och upp ett par trappor till ett finare rum. Menyerna var på kinesiska så Mr. Huang och Lion fick hjälpa oss att beställa.
Hela scenen kändes som nåt i en knäpp film. Om vi ser mig som huvudrollen så har jag just nu dom mest klassiska karaktärerna runt mig nu.
Först har vi Mr. Huang - Jämför honom med lemurkungen i Madagaskar.
Lion - När vi ändå snackar Madagaskar, så skulle man kunna avspegla honom i den där lilla ledsna lemurbollen som inte säger nånting, utan bara.. Finns typ.
Fast ändå inte.. Mr. Huang är den som vill prata mycket men inte pratar så jättebra engelska, Lion finns till för att översätta åt honom när han behövs. Han pratar inte om han inte är säker på att han får lov och är väldigt noga med vad han säger.
Sen har vi min pappa, typ som Janes lilla professor till pappa i Tarzan och Jane. Alla tycker om honom och han kan göra sitt jobb, men han är ändå vimsig vart han än går. Ändå klarar jag inte en dag utan honom. På flygresan hit vill jag gärna hålla pass och biljetter eftersom det kommer bort annars, men samtidigt kan jag inte ta en taxi hem själv från den här stan utan att komma bort.