.

Samma dag som jag kom var den värsta dagen i mitt liv. Det duggade lätt när vi gick av planet men nedanför trappen stog det ca 20 kineser med varsitt paraply som vi skulle gå under - hela vägen till flygbussen!
Resten av kvällen spöregnade det.
Vi bor tillsammans med Sally som är lärare på en skola. På kvällarna har hon extralektioner för yngre barn som behöver... Tja, jag vet inte. Dom pluggar exakt hela tiden här. Det är sjukt. Klockan 18-22 sitter det i alla famm 3-4 ungar här och studerar. Dessutom äter dom middag med oss så vi blir ett par runt bordet, men det är ganska kul. Dom glor ganska mycket och kan knappt någon engelska, utan pratar med Sally på Kinesiska samtidigt som dom verkligen spänner ögonen i oss. Sally översätter:
"She's wondering why your eyes are so blue"
"I don't know"
"I don't know either.. And she's saying that you're the most beautiful girl shes ever seen"
Ganska smickrande, och jag har märkt att det verkligen bara är jag av min sort här. Det finns ingen ute på gatan som inte tittar, verkligen ingen. Tänk er typ som den första neger som någonsin kommer till Sverige. Fast ändå inte. Jag känner mig mer som en kändis som alla bara vill ha en liten del av. Alla vill prata och hjälpa till hela tiden. Inget menar illa, utan dom är bara nyfikna efter som aldrig ha sett någon som jag, men det kan vara lite läskigt.

Hur som helst. Dagen efter regnade det igen, men jag och pappa tog en taxi för att åka in till skolan och prata med rektor Mr. Huang. Hans engelska var väl inte på topp, men han verkade i allafall vara glad att se oss.
Senare var pappa tvungen att gå på ett par privata möten och när Mr. Huang blev ledig så satte han sig och pratade med mig i väntsalen.
Mr. Huang: You arrived... yesterday?"
Jag: Yes, we were stuck in a Russian airport for 24 hours"
Mr. Huang: HAHAHA.

När vi kom tillbaka till lägenheten var Meng där. Jag hälsade men var trött, deppig och hatade livet så jag gick in på mitt rum. Sally kom in och frågade om det var okej att Meng kom in. Klart att det var! Även hon verkade vara glad att se mig. Hon studsade in och studsade ner i min säng direkt. Vi satt och pratade ett tag om våra liv och alla skillnader. Ärligt talat så känner jag mig som en bortskämt diva här. Jag pratade om mitt hår, om alla kläder och resor jag älskade. Framför oss låg en karta. Hon pekade ut en plats och sedan en till. Sedan följde hon vägen emellan med fingret.
"This is my life. To school and home. I walk this way every morning, then I study all day. Then i go home and study at home instead"
Nu kände jag mig som en bortskämd diva på riktigt.
"I never study.." Visst, många studerar mycket i Sverige också, men inget alls som dom gör här. Meng har aldrig rest någonstans. Hon kan itne göra saker hon tycker om, hon får inte ens en chans att hitta intressen. Jag hade aldrig klarat det.