.

Fattar inte hela grejen med kärlek. Vem kom på det egentligen? Det är ett skämt i vilket fall. Den ena blir ihop med den andre och sen tar det slut för att den andre ska bli ihop med näste och allt är ett stort nät av krossade människor, jobbiga förföljare och små puffiga moln där två som för tillfället blivit förälskade sitter och gullar tills att nästa drama kommer emellan dom. Och vem fan bryr sig när väl det händer förutom dom själva? Inte en jävel.
Den ene ligger som en död säl hemma under sitt täcke och gråter dag och natt när en orkan, ett världskrig och tusen knivhugg i magen utspelar sig mentalt för dom. När man väl sitter i den skiten så känns det som att det verkligen är det värsta som hänt denna planeten, men ändå.. Ingen bryr sig. För det händer hela tiden.
Alla har vart där, men ingen minns det. Det är precis som när man tar hål i öronen. När man väl gör det så gör det ont som fan. Ett par år senare så skrattar man åt det och tyckte att man var jättefjantig som tyckte att det kändes. Sen när man sitter där igen för att ta ännu ett hål så gör det precis lika ont igen.
Jag tror inte ens att det är meningen att kärlek och förhållanden ska finnas. Det känns som att kärlek är precis just ett sånt där litet moln som är som flyger och lever som en vildhäst som absolut inte vill bli fångad.
Om man nu ska fånga ett moln så får man väl iaf hålla tummarna på att man får ett tamt moln.. Eller vilhäst. Inte en sån som sparkas eller typ... Bajsar överallt.