.

Det är en deprimerande liten stad jag har hamnat i. Det är dimma mellan små ruckliga villor, ett fult kraftverk och massa andra byggnader. Gråa bussar. Svenskt.
Mellan mitt rum och snubben bledvid så är det en tunn vägg och en dörr med en liten möbel för (Snälla gud, säg att den är låst). med andra ord gymt lyhört. Jag hör till exempel vad han säger när han pratar i tele. Det ger liksom ett snepp minus på privacy-points. En kvart efter att min väckarklocka ringt så ringer hans.. Typ lika högt som min. Klart som fan så har han nån sorts hönssignal som kacklade i en halvtimma.

Jag var på körskolan vid 9 som dom sagt. Tycker iofs att det är synd att dom inte har lektioner eller genomgångar eller så. Vi sitter mest vid datorn och svarar på teorifrågor om och om igen. Pluggandet får jag ta tag i lite mer själv. Typ.
Nu till den stora nyheten. Jag har kört bil.
... Nej det finns nog inte så mycket att säga om det. Det är skojj att köra köra runt på små banor i Falkenbergs lilla hamn, men blir så frustrerad så bort det dyker upp lite regler och trafik någonstans. Då känns det som att man har debbelt så många pedaler och växlar och jag känner mig plötsligt som någon sorts trafik-dyslektiker.
Fast det är ju i och för sig bara första dan... Kan man tänka.

Asså fan. Jag sitter bara och äter kakor, saknar killen där hemma. Ingen förälder har ringt än. Så nära hem, men känns skumt.


                                   ----------


HAHA fortfarande min idol nummer 1! LOVE!!